Efter en sväng förbi macken några kilometer hemifrån så tog jag mig upp på Värmdöleden. För er som inte känner till Värmdöleden så är det en sträcka på 25 km, över tre etapper, där en etapp går alldeles förbi vårt hus. Om du bor i Stockholm så kan Värmdöleden vara en trevlig utflykt en helgdag (slå en signal vid Ålstäket så bjuder jag på fika om vi är hemma).

När jag var ute och plockade blåbär för någon vecka sedan så hittade jag ett väldigt bra ställe, så jag siktade in på samma plats igen. Senast jag var där fick jag ihop över en liter blåbär under knappt en timme.

På plats så började jag plocka för fullt. Men plöstligt blev jag avbruten.

I ett buskage 20-25 meter bort lät det som en hund skällde på mig. Först ignorerade jag det, men sen hörde jag att det började knaka rejält i buskarna. Då förstod jag att det inte var en hund, utan en älg.

Tusen tankar flög genom huvudet. Är det en älgtjur? Är den arg eller brunstig? Eller ännu värre, är det en ko med sin kalv?

För att undvika en konfrontation så började jag lugnt prata högt för mig själv. Jag visade älgen att jag fanns där och att jag inte utgjorde någon fara för den. Då upphörde brölandet, samtidigt som den rörde sig bortåt.

Nu var det här inte den första gången jag träffat på en älg till skogs. Jag har tidigare bl a nästan ramlat på en älgkalv (och sprungit fort som fan åt rakt motsatt håll) samt sett älgar simma i en sjö.

Men det var första gången jag har blivit utskälld till skogs.

I efterhand ångrade jag lite att jag skrämde bort den. Det hade varit roligt att få se vad det var för älg, samt fotat den. Jag får dock trösta mig med att det blev nästan 2 liter blåbär denna gång.