Tycker du att det har varit rätt så tyst här de senaste månaderna? Det har du helt rätt i.
Jag har i princip arbetat oavbrutet sedan jag gick ut 9:an. Under varje lov och ledighet arbetade jag och efter gymnasiet så har jag aldrig varit utan arbete mer än ett par, tre veckor. Detsamma gäller mina semestrar, som egenföretagare har de aldrig varit långvariga.
Det blev därför en chock för mig att bli pappaledig. Nog för att det inte är så mycket ledighet med det, tvärtom, men mitt ”vanliga arbete” avtog mer eller mindre helt. Det uppstod en bubbla, där min dotter fick all min fokus och kraft. Allt annat fick vänta.
Jag är nog inte ensam om det här. För ett år sedan var jag ute och fiskade med en bekant. Han var vid det tillfället pappaledig och uttryckte en lättnad över att få komma bort från ungarna, att få vuxet sällskap. Jag förstod honom inte då, men jag gör det nu.
Detsamma gäller nog lattemorsorna. Nu är jag ingen jättesocial människa, men deras eskapader lär ju vara en motsvarighet till den arbetssaknad som jag har. Det är inte deras fel att de tar upp allt utrymme, väsnas och skitar ner på caféer runt om i landet.
Eller jo. Men ändå, du förstår poängen.
Det har snart gått 3 månader sedan jag blev pappaledig. En hel evighet. Men det är först de senaste dagarna som jag har börjat inse allt detta. Och återfått hungern efter mitt ”vanliga arbete”.
Så, nu sitter jag åter framför datorn hela kvällarna (och om dagarna, när tillfälle ges). Jag har hur mycket som helst att styra upp och komma ikapp, men det känns ändå bra. Det är skoj att vara tillbaka. Nu ska här hända saker… 🙂