Det var en tidig lördagmorgon. Jag låg kvar i sängen, men märkte att hon var uppe och sprang. Det doftade nybakade scones. Frukost. Hon ropade på mig, jag gnuggade sömnen ur ögonen och gick upp för att borsta tänderna.
En liten stund senare satt vi tillsammans i soffan. Då sa hon det.
– Jag vet en sak som inte du vet.
Det blev blankt, fullständigt tomt, i huvudet på mig. Stora delar av mitt liv passerade revyn. Jag reflekterade över vår situation, över den tid vi hade känt varandra och försökte föreställa mig framtiden. Tusen tankar på en gång.
Det kändes som en evighet, men det handlade bara om några sekunder.
Jag blev plötsligt alldeles varm i kroppen. Det kändes som jag höll på att explodera inifrån. Jag ville ställa mig upp, skrika och hoppa runt av glädje. Men jag dämpade mig och tittade försiktigt på henne.
Då började hon le. Och jag sken upp som en sol.
Grattis Jonathan!
Snacka om att luras. Vackert skrivet var det oavsett, så jag får väl låtsas att gratulationen var till din retoriska talang.