Det är svårt det här med att blogga. Eller ja, att blogga 100 dagar i följd.
Att skriva är enkelt. Att skriva är roligt, stimulerande och upplyftande. Jag älskar att skriva. I synnerhet när det sker naturligt, med inspiration och en klar idé om det budskap som ska förmedlas. Det är mycket tack vare mitt sinne för det skrivna ordet som jag är här idag.
Jag hade kunnat skylla avsaknaden av blogginlägg på VABruari (min dotter var sjuk hela förra veckan), men det kommer jag inte göra. Det hade varit enkelt att skriva små nonsensinlägg. Några enkla rader, ackompanjerade av en bild. Men det hade varken ni, eller jag, uppskattat.
Men när det blir påtvingat, då blir det fel. Även om man kan fejka mycket när man skriver – och det har jag gjort alldeles för många gånger – så lyser det igenom. Kanske inte för ovana läsare, men tveklöst ändå för de som känner mig. Det är inget jag vill se här i min privata blogg.
Kvalitet före kvantitet.
Så jag ger upp tanken på 100 inlägg i rad. Men känner mig samtidigt ändå stärkt av detta försök. Det har fått min blogg att leva upp lite igen, det har gett mig möjlighet att vädra saker som jag inte har tagit upp här tidigare. För det är jag både tacksam och glad.
Även om det inte kommer att publiceras 100 inlägg i rad här så ska jag ändå försöka uppdatera min blogg lite mer ofta nu. Det är något jag mår bra av, samtidigt som det gynnar mig i mitt arbete. Att skriva av sig ordentligt, det kan vara en riktigt bra grej det.
En utmaning jag däremot inte kommer att banga, det är #skägg100.