Ikväll var jag på en 4 timmar lång förlossningskurs på SÖS. Det var lärorikt, lugnade min värsta oro och rent allmänt bra. Men det är inte vad det här inlägget ska handla om.
Innan kursen så skulle jag träffa min fästmö vid Skanstull. Jag var på plats i god tid, medan hon kom några minuter sent. Det var inte mycket, men tillräckligt för att jag skulle hinna falla i händerna på Greenpeace.
Som sluga vargar vakade de nämligen, i grupp utanför tunnelbanan, på oskyldiga förbipasserande. Jag hade inte en ärlig chans när de kom fram och sa hej. Nu betalar jag 75 kr i månaden till dem, så de kan fortsätta kasta sten på torsken.
Egentligen tycker jag inte att det är något fel med att stödja Greenpeace (eller UNICEF, som på samma sätt överföll mig i Göteborg för ett antal år sedan). Det är bara det att jag har svårt att tacka nej till folk. I synnerhet när det gäller en god sak.
Så nu tänker jag öva hemma. Det kommer bli “nej, jag tänker inte diska”, “nej, jag vill inte gå och lägga mig” och “nej, jag kommer inte ta ut soporna” här framöver. Vi får se hur länge jag överlever.
Lycka till Jonathan… Spännande att se om du överlever längre än några dagar 😉
Konsten i att tacka nej (http://cli.gs/evUXz)
This comment was originally posted on Twitter
Låter lite som när Luuk i sitt sommarprogram berättade om att han skulle träna på att vara arg hemma.