Det spelar ingen roll hur många böcker man läser, föräldrar man pratar med och föreläsningar man går på. Inget kan förbereda en, helt och hållet, inför föräldralivet. Det är inte som när man köper en dator och får en manual, med tillhörande support.

Något jag har insett, efter en månad med Edith, är dock att livet som förälder är väldigt likt livet som tekniker.

Jag har arbetat som tekniker, på ett eller annat sätt, under nästan hela mitt yrkesliv. Även om jag sysslat en del med marknadsföring de senaste 5 åren så har jag alltjämt haft kvar en fot i tekniken. Jag hade teknisk jour på både Loopia och Binero och det är något jag likaså har idag (för min nya affärsidé).

Teknisk jour, eller beredskapstjänstgöring, innebär att jag är tillgänglig dygnet runt, året om, om någonting händer. Jag får ett larm, utför en åtgärd och analyserar orsaken till problemet (samt skriver en rapport).

Det är precis så det fungerar med bebisar.

Edith skriker (larmar), vi ger henne mat/blöja/något annat (utför en åtgärd) och så tystnar hon (om åtgärden löste hennes problem, annars testar vi något annat). Det kan te sig vara rätt så självklart, men jag insåg inte detta tidigare.

Den enda skillnaden är att jouren med en bebis, eller ett barn, pågår konstant under åtminstone 20-21 års tid (om inte mer). Det finns inget rullande schema, mer än att föräldrarna hjälps åt, och det går inte att ta semester, bortsett från några timmar med barnvakt. Men det är en positiv skillnad.

Så, nu vet alla ni barnlösa tekniker hur det är att bli förälder. 🙂

En gång i tiden, för sådär en 10 år sedan, brukade jag köpa fräcka t-tröjor lika ofta som jag käkade nudlar (praktiskt taget dagligen). Det har gjort att jag än idag har en rätt så imponerande uppsättning tröjor.

Nu är min konsumtion av t-tröjor betydligt lugnare (mycket beroende på min fästmö som jobbar på H&M och köper kläder för en spottstyver). Men när jag snurrade in på Threadless tidigare idag så föll jag tillbaka i gamla mönster.

Det här är trots allt en av de fräckaste tischerna jag någonsin sett… 8)

Tips-tack till Sugoi!

Idag är första dagen, tillbaka i verkligheten, för mig.

Det har gått knappt 3 veckor sedan Edith kom till världen. Under denna tid har jag knappt rört ett finger på nätet. Men mina tankar kring mitt arbete, engagemang och intresse för nätet har vandrat desto mer. Det har varit väldigt lärorikt.

Även om jag till viss del hade det på känn så var avskedet från Binero väldigt snabb och rätt så oväntat. Jag fick lämna allt på dagen. Det jag hade arbetat med och byggt upp under flera år togs ifrån mig på bara några timmar.

När jag kastades ut i arbetslösheten och osäkerheten började min hjärna spinna loss rejält. Jag är en idéspruta och jag har aldrig haft svårt att hitta jobb. Men på något sätt fastnade känslan av osäkerhet, trots ett säkrat arbete. Det gjorde att jag inte kunde slå mig till ro ordentligt, att jag fortsatte söka nya utmaningar.

Sedan tiden från Binero har jag tagit mig an ett flertal större uppgifter och projekt, utöver mitt arbete och min nya affärsidé. Dessa saker har förvisso varit väldigt intressanta och stimulerande, men de har även inneburit att jag tappat fokus. Samtidigt har antalet meddelanden, som ska besvaras, i min inkorg växt från 0 till 500+.

När Edith kom blev det ett totalt stopp.

(bild borttagen)

Antalet missade deadlines spikade och min inkorg exploderade. Jag började få panik och kände mig både låst och förtvivlad. Men mitt i allt kaos var jag ändå lyckligare än någonsin tidigare.

Jag släppte taget, lutade mig bakåt och började fundera.

Från och med nu kommer jag inte engagera mig i något större projekt, utöver Reklamfritt.se och min nya affärsidé. Åtminstone till dess att de här projekten är någorlunda självgående. Min inkorg ska även tömmas och förbli tom konstant.

Även om det tar mig emot att behöva tacka nej och säga ifrån så är det ändå bäst, både för alla andra och mig själv (och min lilla familj). Jag kan inte rädda hela världen och förlora mig själv. Nu är det fokus som gäller.

Vad har hänt annars sedan sist? AIK har tagit dubbeln och jag har fyllt gubbe. Men det är sekundärt som sagt. 😉

Hon heter Edith Cecilia och föddes den 23:e oktober 2009 kl. 18:47. Med sina 51 cm och 3 570 gram är hon det största som någonsin har hänt mig.

(bild borttagen)

…jag hade något med det att göra, men det är riktigt bra gjort av Pingdom att lägga till stöd för larm via Twitter. 😉