År: 2009

Det är inte ofta jag blir glad när mjölken är slut, men igår kväll var ett undantag. Så här såg det ut i mjölkdisken på Hemköp vid Skanstull, ungefär en timme innan stängning. Ekologisk mjölk till höger.

Inlägget jag skrev igår för Reklamfritt.se om .eco har fått en del intressanta reaktioner. Kommentarerna var överlag väldigt positiva, men det finns givetvis några som inte uppskattade (läs: förstod) idéen med ytterligare toppdomäner.

Jag tänker därför utveckla mina tankar om detta en aning.

Den nuvarande situationen med våra toppdomäner, både generiska (.com, .net, .org osv) och nationella (.se, .nu, .dk osv), är fullständigt ohållbar. Det finns inga lediga namn under de största/mest populära toppdomänerna och handeln med registrerade domännamn är en enorm industri som omsätter miljoner, om inte miljarder, dollar varje år.

Om man vill ha ett enkelt/kort domännamn så måste man vara beredd på att betala en halv förmögenhet.

Hur enkelt är det för alla småföretagare? Bra idéer säljer på nätet, absolut, men det krävs en bra domän likaså. Google i all ära, men domännamn har fortfarande ett alldeles för stort värde (när det gäller att inbringa trafik). Och det här är en situation som hela tiden blir värre.

Nu skriker alla domänpundare och Registrys (toppdomänsförvaltare) unisont: ”Det är ju en marknadsekonomi!”.

Jag vill påstå att så inte är fallet.

Vårt nuvarande system med toppdomänerna är ett utmärkt exempel på kolonialisering. De som var tidigt ute, som roffade åt sig de bästa domänerna, de sitter på sina feta lager och räknar sina sköna sedelbuntar. Detsamma gäller toppdomänerna (apropå Danny Aerts inställning till de nya toppdomänerna).

Hur löser man det här då? Jo, man dödar alla toppdomäner.

Om fler nya toppdomäner införs så kommer de befintliga toppdomänerna att förlora sitt värde. Det är inget som sker i en handvändning, särskilt inte med tanke på hur pass hårt inpräntad vår uppfattning om toppdomänerna är (.com är för företag, .org är för organisationer, .se är för svenskar osv osv), men med tiden kommer det att ske.

Sen kommer det inte handla om vem som har den bästa domänen, utan vem som erbjuder bäst/mest relevant information/tjänst/osv osv. Och det, om något, är ett sunt Internet.

Personligen tror jag att vi inom 20 års tid inte kommer använda domännamn och toppdomäner, på samma sätt som idag. Domänerna är, precis som IPv4/IPv6, inte tillräckliga (inte ens med en massa nya toppdomäner). Jag är övertygad om att vi istället kommer använda öppna identitetslösningar (i stil med oAuth/OpenID), som garanterar oss säker åtkomst till rätt information.

Men det är en annan diskussion. Och till dess hoppas jag att det kommer så många nya toppdomäner som möjligt, som dödar värdet på våra befintliga toppdomäner, och då gärna med beundransvärda och miljövänliga intiativ såsom .eco.

Ikväll var jag på en 4 timmar lång förlossningskurs på SÖS. Det var lärorikt, lugnade min värsta oro och rent allmänt bra. Men det är inte vad det här inlägget ska handla om.

Innan kursen så skulle jag träffa min fästmö vid Skanstull. Jag var på plats i god tid, medan hon kom några minuter sent. Det var inte mycket, men tillräckligt för att jag skulle hinna falla i händerna på Greenpeace.

Som sluga vargar vakade de nämligen, i grupp utanför tunnelbanan, på oskyldiga förbipasserande. Jag hade inte en ärlig chans när de kom fram och sa hej. Nu betalar jag 75 kr i månaden till dem, så de kan fortsätta kasta sten på torsken.

Egentligen tycker jag inte att det är något fel med att stödja Greenpeace (eller UNICEF, som på samma sätt överföll mig i Göteborg för ett antal år sedan). Det är bara det att jag har svårt att tacka nej till folk. I synnerhet när det gäller en god sak.

Så nu tänker jag öva hemma. Det kommer bli ”nej, jag tänker inte diska”, ”nej, jag vill inte gå och lägga mig” och ”nej, jag kommer inte ta ut soporna” här framöver. Vi får se hur länge jag överlever.

Sent igår kväll utannonserades Facebooks köp av Friendfeed. För er som inte känner till Friendfeed så är det en sida där man kan lägga in sina aktiviteter inom sociala medier, såsom Twitter, Flickr, WordPress osv, för en samlad och enkel presentation.

Nyheten om denna affär spred sig snabbt som en löpeld över hela nätet.

Det här kommer knappast innebära något nytt och revolutionerande för Facebook eller dess användare. Tidigare i år ändrade Facebook sitt utseende, med anklagelser om Friendfeed-plagiering som följd, och båda företag/sidor är mer eller mindre redan identiska (givetvis med större funktionalitet hos Facebook).

Det mest fascinerande är egentligen det faktum att Facebook betalar $50 miljoner för Friendfeed. $50 miljoner för något man praktiskt taget redan har. Kan det möjligtvis vara ett förebyggande uppköp, avsedd att förhindra juridiska påföljder? Det känns onekligen så.

Men samtidigt som affären mellan Facebook och Friendfeed kablades ut över djungeltrumman ut så offentliggjordes ett annat, desto mer intressant, uppköp. Om än med avsevärt mindre uppmärksamhet. VMware köper SpringSource för $420 miljoner.

VMware är en av världens äldsta, främsta och största aktörer inom virtualisering. SpringSource erbjuder lösningar för utveckling och hantering av Java-applikationer, med kopplingar till molnet.

Och där har vi det igen, det där molnet. Varför i hela världen vill ett så pass seriöst företag som VMware, som praktiskt taget varenda traditionell administratör använder, köpa upp ett molnföretag?

Jo, därför att molnet är mer än en vindpust. Det är molnet som är framtiden på nätet. Oavsett vad alla kritiker påstår så håller molnet på att revolutionera vårt sätt att arbeta med Internet. Och VMware är ena riktigt smarta jävlar.

Men smartast av alla, och det här är riktigt coolt, är förmodligen Bencmark. Det är ett investeringsföretag som äger rejäla andelar i både Friendfeed och SpringSource (samt flera andra intressanta molnföretag). De skrattar hela vägen till banken idag.

När jag bodde i Västerås hängde jag med en liten blond lirare som varje vinter/vår tjatade om att träna inför nästa sommar. Beach 2003 blev Beach 2004 som blev Beach 2005 och Beach 2006 osv osv. I slutändan uteblev träningen praktiskt taget varje år.

Nu har jag dock, tack vare mina grymma Youtube-skillz, hittat en lösning på hela Beach-problemet. Så här gör man för att bemästra Beach 2009.