För en vecka sedan låg jag på SÖS, Södersjukhuset i Stockholm. Jag hade en njurinfarkt, ett blodkärl som försörjer njuren hade skadats så att blodflödet stördes, vilket orsakade väldiga smärtor och feber. Jag låg på SÖS nästan en vecka, vilket kändes som en evighet.
Njurinfarkter är rätt ovanliga saker. Jag hörde någon säga att de har ungefär fyra sådana fall/år på SÖS, men jag vet inte om det stämmer. Det var oavsett så ovanligt att det först antogs vara njursten, så jag skickades hem efter den första natten på akuten (men åkte in igen några timmar senare).
Jag uppskattar den svenska sjukvården, väldigt mycket. Det är otroligt bra människor som arbetar där, som kämpar och sliter inom ett system som är långt ifrån tillräckligt bra. Det är människorna som gör allt för sjukvården.
Den smärta som jag hade är tydligen det närmaste man, som man, kan komma den kvinnliga smärtan vid en förlossning. När jag inväntade hjälp på akuten så larmade andra patienter till personalen och smärtan kvarstod trots dubbla doser morfin. Det var småtufft.
Jag minns inte så mycket från min andra tur till akuten, mer än att det saknades läkare och jag skickades runt till olika avdelningar. Blodproppar tenderar att uppstå i hjärtat, så jag övervakades noga med EKG. Men mitt hjärta är starkt och friskt. Ett stort antal blodprover och flera röntgenrundor senare hittade doktorerna rätt.
Jag har antagligen fått ett slag mot min njure, vilket orsakat en dissektion i njurartären, varpå en propp uppstod. Det har förmodligen skett för 4-6 månader sedan, utan att jag tänkt på det. Min smärttröskel är rätt hög och jag är inte den som frivilligt söker läkarvård, tvärtom.
Nu håller jag på att återhämta mig. Det finns goda förutsättningar för att bli helt frisk. Jag slutade helt med morfintabletterna den första helgen hemma, men knaprar ännu blodförtunnande och alvedon. Sakta men säkert så.
