Förra helgen firade Loopia sitt 10 års jubileum. Även om jag inte var välkommen till kalaset (tillsammans med andra tidigare medarbetare) så kan jag inte låta bli att hylla det företag som jag har lagt ner både hjärta och själ i, under den största delen av mitt yrkesliv.
Loopia hette från början NetConnect och var en återförsäljare till Digikom. Det var dock bara ett namn i mängden, så Sam Nurmi satte ihop ett nytt namn. Han försökte först få igenom Loop Interactive – men lyckades inte – så han förkortade det till Loopia.
Sam arbetade vid denna tid på Makalös, där även jag fick anställning. Vi blev snabbt goda vänner och när han fick loss kapital till egna datorer så hjälpte jag honom att sätta upp de första servrarna till Loopia. Det ena ledde till det andra och till slut satt vi i ett litet och stökigt rum, fullt med datorer, och lekte webbhotell.
Lekte är dock väldigt missvisande. Faktum är att vi arbetade hårdare, smartare och mer målinriktat än någon annan i branschen.
Loopia var mer än bara ett arbete. Sam och jag umgicks flitigt även utanför jobbet. Jag har till denna dag aldrig träffat en så driven, övertygad och dedikerad entreprenör som honom. Även om jag och övriga medarbetare hade del i Loopias framgång så hade ingenting hänt utan Sam.
Seriositeten till trots, vi hade även våra mindre seriösa stunder.
Jag minns t ex hur vi förfestade och surfade på kontoret en gång. Det var alldeles i början av Loopias verksamhet och det fanns inte tillräckligt med datorer åt alla, så en tjej surfade på en Windows-server. När vi gick därifrån så stängde hon av datorn, men Sam upptäckte det i sista stund.
Vid ett annat tillfälle gick en Windows-server på knäna pga för lite minne. Det var mitt på dagen, så jag stängde av den och drog ut alla sladdar blixtsnabbt, tryckte in det nya minnet och satte på den igen. Plötsligt luktade det bränt – jag hade fått in minnesmodulen åt fel håll. Som tur var fanns det en obränd minnesplats kvar.
En annan gång lyckades en kollega radera alla zoner på vår sekundära DNS-server. Jag minns hans panik, till dess att jag lugnade honom med att vi kunde plocka allt från den primära DNS-servern. Som sekundär DNS-server använde vi f ö min gamla AMD K6-2 350 Mhz med 128 MB RAM och 10 GB HDD fram till 2005-nån gång.
Den datorn fortsatte vi använda även efter det, under namnet s666.loopia.se.
Ett återkommande problem på Loopia var kylan. Vi hade aldrig någon riktig serverhall och kylanläggningen var inte anpassad för vår verksamhet. Jag minns fortfarande hur jag blev inringd till kontoret efter en blöt utekväll, för att öppna alla fönster, dra igång de vanliga fläktarna och till slut däcka på soffan.
Att sova på kontoret var inget ovanligt för mig. Faktum är att jag bodde på kontoret under en månads tid, efter att det hade tagit slut med en flickvän. Det gick rätt så bra, även om ljudet från servrarna (som stod i samma lokal) gjorde det lite svårt att sova. Varmt och skönt var det i alla fall.
Jag skulle kunna rabbla roliga och helt otroliga händelser från Loopia hur länge som helst. Under 3-4 år fanns det inget bättre ställe att jobba på i Västerås (eller resten av landet). Jag är fortfarande fylld av beundran inför den kompetens som vi lyckades få ihop på ett och samma ställe.
Även om vi var ett glatt gäng så hade vi våra mindre roliga stunder.
Jag kommer aldrig att glömma den tomhet och sorg som uppstod när en av våra unga kollegor gick bort. Chaleb, som han kallades, var en ljuspunkt i många liv. Vi saknade och sörjde honom som en familjemedlem.
Idag är Loopia ett minne blott av det webbhotell som, välförtjänt, var bäst i Sverige.
Loopia köptes upp av Active 24 under 2005, med löften om att vi skulle få fortsätta utveckla det som tidigare. Det var tomma löften och Loopia tömdes på pengar för att hålla Active 24 flytande. Något år senare utförde Mamut ett fientligt uppköp av Active 24 och resten är historia.
Idag är Loopia inget mer än en norsk nickedocka.
Om det är något som jag verkligen saknar från Loopia så är det det gamla gänget. Merparten av dem arbetar idag för Sam och Pingdom/Atomia. Endast en av dem är kvar på Loopia (och håller dem flytande).
Det var ett enormt privilegium att få arbeta med dessa människor.
Jag brukar inte ångra saker. Det finns dock en sak jag ångrar från Loopia. Utan att gå in på detaljer så var det en fråga där jag borde ha stått på mig mer. De som var med, de förstår. Om jag hade gjort det så hade Loopia sett väldigt annorlunda ut idag.
Men samtidigt så hade jag inte varit där jag är om det inte var för denna utveckling. Men till skillnad från min tid i Västerås så har jag ett lyckligt privatliv idag.
Oavsett vad så kommer jag aldrig att sluta älska och hylla de människor som byggde Loopia och den tid vi fick tillsammans. Det är som vi brukade säga: en gång Loopian, alltid Loopian. Så grattis till oss!
