En kommentar om kommentarer

En av de bästa sakerna med att blogga, det är att få kommentarer och föra en dialog med besökare av bloggen. Denna blogg innehåller närmare 3 000 kommentarer, varav jag förmodligen står för hälften av dessa. Men det finns en baksida till detta.

Som jag nämnde i mitt första inlägg i serien om 100 inlägg så har min blogg stått rätt still de senaste åren pga tidigare illasinnade kommentarer. Det är inget egentligen beklagar mig över. Jag är inte rädd för att säga vad jag tycker och stå för det jag säger, men det finns en gräns.

När jag får kommentarer i min blogg så vill jag som sagt få till en dialog. Jag är inte främmande för åsikter som skiljer sig från mina och rättar gärna inlägg om/när jag har haft fel. Men när kommentarerna i princip enbart består av personangrepp och osanningar, då får det vara nog.

För ungefär ett halvår sedan införde jag, i tysthet, en ”kommentarspolicy” i min blogg. Den är egentligen inte skriven i sten, men här är mina ungefärliga tankar om det:

  • Varje inlägg är öppet för kommentarer i 2 dagar efter publicering. De som läser/följer min blogg och vill lämna en kommentar hinner utan problem göra det inom 2 dagar. Merparten av alla illasinnade kommentarer sker på äldre inlägg, tack vare min breda träffbild i Google.
  • Jag besvarar gärna frågor om äldre inlägg via e-post. Det händer några gånger i veckan att jag får sådana frågor, i synnerhet relaterade till skumma företag i domänbranschen och WordPress-relaterade frågor.
  • Kommentarer som är extremt långa, fulla av halvsanningar och/eller inte kan tolkas ordentligt kan raderas. Jag är öppen för en dialog men jag tänker inte ge mig in på några långa utlägg bland mina kommentarer. Det är ändå vad mina blogginlägg är till för. Om du vill besvara ett inlägg med ett längre utlägg, skriv ett inlägg i din egen blogg och länka till mitt inlägg. Jag accepterar trackbacks (givetvis med viss reservation).
  • Jag accepterar inga personangrepp. De raderas omedelbart, utan pardon.

Att reglera kommentarer är ingenting jag egentligen vill behöva göra. Jag är för öppenhet och givande konversationer. Men jag har hanterat och besvarat sådana här illasinnade kommentarer i närmare 8 års tid. Det räcker så.

När kommentarerna går ut över publiceringen av nya inlägg i min blogg, då tröttnar jag. Det förstör hela tanken med att ha en personlig blogg. Nyckelordet i det här sammanhanget är ändå ”personlig”. Det här är min blogg och min kommentarspolicy.

Med detta sagt, lämna gärna en kommentar i min blogg. Merparten av de kommentarer som jag får in är vänligt sinnade och leder ofta till givande och roliga dialoger. Jag älskar att få kommentarer och att besvara dessa.

Men om du inte har något vettigt att säga, låt då bli det helt enkelt.

Recensionen som Apple stoppade

Jag gillar Apple. Deras hård- och mjukvarulösningar brukar fungera väldigt naturligt, enkelt och bra. Men de är inte felfria.

För några månader sedan köpte jag en Apple Mouse. Det är ett pekdon (det heter inte mus, det heter pekdon) med sladd och snurrhjul/kula. Precis det jag behöver för mitt arbete, då jag vägrar använda trådlöst (med batterier) och inte pallar med en touchpad.

Precision, stabilitet och enkelhet. Det är nyckelorden när jag väljer ett pekdon.

Apple Mouse är snygg. Och den fungerar alldeles utmärkt med både Mac OS och Windows 8 (som jag dualbootar). Men den lever inte upp till Apples vanliga nivå när det gäller hårdvarudesign.

Faktum är att Apple Mouse är den sämsta Apple-produkt jag någonsin har haft (nej, jag använde aldrig ”puckmusen”). Allt beroende på en liten kula.

Snurrhjulet, eller kulan i detta fall, som man använder för att rulla/scrolla på sidor, är nämligen helt värdelös. Den slutar att fungera titt som tätt, ibland kan man bara rulla åt ett håll (t ex uppåt) och den är så malaktigt placerad att man får kramp i handen efter en stund.

Idag köpte jag ett nytt pekdon. Med precision, stabilitet och enkelhet. En Logitech G400. Enligt Logitech är den inte kompatibel med Mac OS, men efter att ha installerat SteerMouse så känns och fungerar min G400 perfekt.

Och den kostade nästan hälften så mycket som Apples skitmus.

Logitech spöar Apple

Just det, du kanske är lite fundersam över rubriken på detta inlägg?

Jo, jag skrev en liten recension av Apple Mouse på Apples hemsida härom dagen. Det var en kort och saklig text utan affekt, negativa ord, svordomar etc (till skillnad från detta inlägg). Men det uppskattades inte av Apples automagiska recensionsfilter, och stoppades helt sonika.

C-E-N-S-U-R.

Så tacka Apple för detta inlägg. Och ge fan i att köpa en Apple Mouse.

100 inlägg på 100 dagar, joråsåatte

Det här är en jättedum och fjantig idé. Att skriva ett blogginlägg om dagen, 100 dagar i rad.

Men samtidigt, varför inte? Min personliga blogg är rätt långt från den mittpunkt av Internet i Sverige som den en gång i tiden var (nåja). Antalet uppdateringar här det senaste året går nog att räkna på en hand. Vilket är synd, så väldigt synd, då jag älskar att skriva.

Faktum är att min blogg ebbade ut i takt med alla illasinnade och elaka kommentarer. Det tog längre tid att bemöta dessa än att skriva nya inlägg. Jag ledsnade, tröttnade och sket i bloggen.

Men fuck it.

Men nu ska det, förhoppningsvis, bli ändring på detta. De närmaste 100 dagarna kommer jag försöka att publicera ett inlägg om dagen här. Exakt vad dessa inlägg kommer att handla om, det har jag ingen aning om. Den som bloggar lär se.

Från Spotify till Rdio

Nokia Lumia 920Från en svensk musiktjänst till en annan.

Om du är lika häftig/dåraktig som jag och skaffar dig en mobil med Windows Phone 8 (i mitt fall en Nokia Lumia 920) så lär du rätt snabbt märka att vissa applikationer saknas där (till skillnad från iPhone/Android).

En av mina favorittjänster/appar är Spotify, som ännu inte fungerar med WP8. Det gör däremot musiktjänsten Rdio, som rätt nyligen blev tillgänglig för oss i Sverige.

Att byta musiktjänst är lite som att byta mobiloperatör (eller, ehm, webbhotell). Alla kontakter, favoriter, spellistor osv som finns i Spotify är som bortblåsta i Rdio. Musiktjänsterna saknar all form av export/import-funktioner. Men det finns lyckligtvis en lösning.

Med den kostnadsfria webbtjänsten re/spin kan man importera samtliga spellistor från Spotify till Rdio. Det är en enkel process, där man autentiserar sig hos Rdio, kopierar (http)länkarna i sin spellista hos Spotify, klistrar in dem hos re/spin och låter dem tugga mot diverse API:er. I slutändan får man en ny spellista hos Rdio.

Nu är re/spin långt ifrån felfri. En av mina största spellistor hos Spotify innehåller 100 låtar. När jag importerade den så var kanske 1/4 av låtarna felaktiga (men rätt enkla att rätta) eller saknades i Rdios musikutbud. Efter en stunds manuellt arbete så har jag nu samma lista, om än med 91 låtar, hos Rdio.

Vad är då så himla bra med Rdio? Tja, det fungerar ungefär som Spotify. Utbudet är rätt bra, om än att den sociala delen är bättre i Spotify (vilket även beror på att rätt få svenskar kör Rdio än). Kostnaden för Rdio är densamma som för Spotify, med en kostnadfri tjänst, en halvmesyr (inget mobilstöd osv) för 49 kr/mån och hela kalaset för 99 kr/mån.

Och så fungerar Rdio med Windows Phone 8.