År: 2009

Länkförkortare är skit (här är ett bättre alternativ)

av

I takt med att Twitter och andra microbloggar (som min favorit Bloggy) har blivit allt mer populära så har även länkförkortarna (URL-förkortare, URL shortener, shurls osv), fått en pånyttfödelse.

Det som för 10 år sedan användes som substitut för domännamn (då med namn som come.to/, surf.to/ osv) har idag blivit ett sätt att skicka länkar inom tjänster med teckenbegränsningar. Och det är lika dåligt nu som då.

Det största problemet med länkförkortare är det faktum att man inte kan se var en länk pekar. Om man har tur så länkas allt rätt, men det är inte omöjligt att en sådan länk 1) inte längre fungerar, 2) inte går till avsedd sida eller i värsta fall 3) används för spam, nätfiske (phishing) eller skadlig kod.

Genom att använda sig av länkförkortare så sänker man även värdet av sin egen domän. Visst, de flesta länkförkortare använder sig av metoder som innebär att länkarna bidrar till domänens värde i Google (301-redirects), men den mänskliga faktorn (hur mottagaren uppfattar länken) får man aldrig glömma bort.

Utöver detta tillkommer faktorer såsom att en tredjepart (den som tillhandahåller länkförkortaren) får kontroll över dina länkar (och kan radera/styra om dem, både medvetet och omedvetet) samt olika frågor kring sekretess och juridik (vem äger t ex rätten till länken och användarna av länken?).

Att länkförkortare har blivit populära igen har givetvis en orsak. Syftet med dem är bra, men genomförandet är dåligt. Som tur är finns det bättre alternativ.

RevCanonical (rev=canonical) är ett rätt så nytt koncept/idé. I praktiken innebär det att man skapar alternativa (och kortare) länkar (eller sidor) under sin egen domän, som länkar vidare till den ”riktiga länken” (med 301-redirect).

Så här fungerar det:

När man skapar en sida så skapas det även en länk. Länken kan utformas på olika sätt, antingen manuellt eller automagiskt. Länken till just denna sida (detta blogginlägg) har skapats av WordPress och ser ut så här:

https://sulo.se/2009/04/16/lankforkortare-ar-skit-har-ar-ett-battre-alternativ/

Denna länk är 78 tecken lång. Det innebär att jag har kan använda ytterligare 62 tecken om jag vill skicka länken på t ex Bloggy. Med dessa tecken ska jag kort förklara vad länken handlar om, vilket är långt från enkelt. Enbart detta stycke innehåller t ex 268 tecken.

Nu kan jag istället använda mig av ett RevCanonical-tillägg till WordPress, för att på så sätt skapa en länk som ser ut så här:

https://sulo.se/p873/

Och hux-flux så kan jag använda nästan dubbelt så många tecken för att beskriva vad min länk handlar om. Detta samtidigt som jag själv har full kontroll och de som ser länken även förstår vilken domän den går till. Smart va?

Eftersom jag använder WordPress.com så fungerar rev=canonical inte med sulo.se (än så länge), men för andra WordPress-sidor som jag jobbar med så är RevCanonical-tillägget obligatoriskt här framöver.

Jag hoppas att du gör detsamma och sprider ordet om rev=canonical, så att vi slipper det länkhelvete som länkförkortarna leder till.

Loopia biffar upp sig

av

Loopia har idag lanserat något som de kallar för Autobahn. Det är en uppsättning servrar, med Nginx, dedikerade för statiskt material såsom vanliga HTML-sidor och bilder. Nginx är, enkelt förklarat, en väldigt nedstrippad webbserver (som Apache), i stil med lighttpd.

Vid en första anblick är detta väldigt positivt. Nu får man, som kund på Loopia, möjlighet att snabba upp åtkomsten till statiska filer för sin hemsida. Och det hanteras genom kontrollpanelen, på samma sätt som UNIX- och Windows-konton på Loopia.

Eller, för att citera Jimmie Eriksson – ”enklare och mer kraftfullt än så blir det inte”.

Men så började jag fundera…

traffic_jamHur enkelt är det egentligen att använda separata utrymmen (läs: olika domäner/subdomäner och FTP-konton) för att hantera materialet för en hemsida? Och hur fungerar det med ett publiceringssystem, såsom WordPress eller Joomla? Vad händer om en plattform inte fungerar? Fler plattformar tenderar att leda till fler problem.

Personligen skulle jag prioritera andra saker (läs: dieselaggregat) på Loopia och min uppfattning om ”enkelt” är snarare en lösning där kunderna laddar upp sina filer till ett enda utrymme, för att därefter (innan webbservrarna) styra om trafiken till olika webbservrar helt ”osynligt” för kunderna (beroende på vad det är för material).

Men jag förstår varför Loopia gör detta (heja Daniel!) och jag tycker det är skönt nördigt likaså. Jag hoppas att mina farhågor inte besannas och att ledningen på Loopia och Mamut verkligen förstår vad detta innebär. Om inte annat så kan det sporra ytterligare aktörer till liknande förbättringar (och kanske ännu enklare lösningar).

Skönheten med .SE:s nya affärsmodell

av

Igår fick jag ett infall och bestämde mig för att registrera ett par .se domäner. Jag har inte registrerat några domäner sedan dess att .SE införde sin nya affärsmodell, så jag surfade över till Frobbit för att ta reda på hur jag skulle lösa det.

Med den nya affärsmodellen följer även ett helt nytt tekniskt system. Ett system som förövrigt inte alltid har fungerat så som det har varit avsett, eller dokumenterat, av .SE. Många registrarer är inte helt klara med integrationen mot .SE och Frobbit är inget undantag.

Jag beställde därför en domän hos dem via e-post, bara för att få det kirrat och klart inom en timme. Efter en kort dialog med Patrik och Eva fick jag plöstligt tillgång till beta-versionen av deras nya system. Det kallar jag service! 🙂

Oavsett hur mycket jag gillar Frobbit och respekterar deras kunskaper om teknik, domäner och nätverk, så går det inte att blunda för att de är ena riktiga nördar och betan av deras nya system reflekterar givetvis detta. Deras system har nämligen inga krusiduller eller krims-krams alls. Och det är hur skönt som helst.

frobbit_beta

Med Frobbits nya system, kopplat mot det nya systemet hos .SE, kan jag nu visa, redigera och skapa kontakter och domäner blixtsnabbt. Även om jag har arbetat på flera olika domänombud förut så har jag aldrig tidigare varit med om en så snabb hantering. Jag beställde och registrerade en domän, bara för att se att den var registrerad några sekunder senare.

Det här är skönheten med .SE:s nya affärsmodell; registrarerna kan nu äntligen erbjuda registranterna de funktioner och möjligheter som de (eller vi) förtjänar.

Undrar du vad jag registrerade för domäner? Det var smurftown.se och koopia.se.

Flytta din e-post, snabbt och enkelt

av

När man byter webbhotell så brukar e-posten vara den svåraste nöten att knäcka. Även om det teoretiskt sett är rätt så enkelt (som jag har förklarat här), så gäller det ändå att hålla tungan rätt i mun. Om man inte är alltför tekniskt bevandrad så kan det lätt bli en övermäktig uppgift.

Men nu kan detta problem vara ett minne blott, tack vare YippieMove.

YippieMove är en ny webbaserad tjänst som avsevärt förenklar flytt av e-post mellan olika leverantörer (t ex från ett webbhotell till Gmail). Det enda man behöver göra, förutom att förbereda sina e-postkonton, är att uppge sina användaruppgifter. Sen kopierar YippieMove all e-post från den gamla till den nya leverantören.

Här kan ni se hur det fungerar:

Det är även möjligt att kontrollera status på e-postflytten och att använda färdiga leverantörsprofiler (där bl a Loopia, Spray och Telia finns med). Att flera svenska leverantörsprofiler finns med beror på att YippieMove till stor del är utvecklad av svenskar. Bra där! 🙂

YippieMove är inte gratis, men långt från dyrt. Det kostar ungefär 125 kr att flytta ett e-postkonto och det är något som jag gladeligen hade betalt när jag flyttade min e-post från Binero till Gmail.

En av de fräckaste sakerna med YippieMove (och något som alla webbhotell där ute bör notera) är att man kan integrera denna tjänst i sin egen verksamhet. På så sätt kan man göra det väldigt enkelt för sin kunder att flytta in (och ut).